Diafragmapares på gymmet

De långa ljusa sommarkvällarna har nu tagit farväl och de mörka höstkvällarna tagit deras plats.

När coronan gjorde sitt intåg så var det inte bara min arbetsplats som stängde ner utan även mitt gym. Det kändes frustrerande för med min diafragmapares så sköter ju kroppen sig själv än mindre och det är viktigare att försöka r öra på sig.

Corona och stängt gym i flera veckor. Så jag skippade gymträningen. Det fick bli hemmafixande istället. Hus och bilar är i ständigt behov av kärlek.

I juli ville dock en kompis börja träna med mig, så jag hängde på. Sen dess har vi kört ett par gånger i veckan och det har känts bra. Det har gått bra att återhämta styrkan och jag är tillbaka vid och förbi där jag slutade. Kondisen är det dock lite svårare med och även vikten är inte helt samarbetsvillig. Jag har gått upp några kg igen sen jag skrev sist. På måndagar eller tisdagar kör jag framförallt överkropp med fokus på bänkpress. På torsdagar eller fredagar blir det underkropp med fokus på knäböj. 

På jobb har det börjat öppnas upp igen. Först med en dag i veckan och nu två, om man vill. Jag känner att jag inte har någon panik in igen då jag kan jobba på bra hemma, så skjuter gärna ett tag till på det.

Tack för ni läser!