Diafragmapares, viktuppgång och slitage på kroppen

Sommaren har gett vika för hösten och den skarpa solen bländar när den tittar fram mellan molnen. I den gröna kulissen börjar enstaka löv skifta färg och jag sitter på hemmakontoret och skiftar mellan att blicka ut och skriva dessa rader.

Sedan hösten 2017 har jag levt med diafragmapares. De första månaderna var riktigt svåra där minsta ansträngning gav andnöd. Efter tre månader började jag förbättras och det pågick i ungefär ett år innan jag slog i en platå. Så någonstans där står jag och stampar, i mitten mellan att vara mycket bättre än när jag var som värst men långt bort från innan jag blev dålig. Innan kunde jag springa en mil, men nu kan jag åtminstone bära saker och börja mig ned eller ligga på rygg. Springa är närmare tio meter nu än en mil.

När jag blev dålig så kunde jag inte sova ordentligt och jag kunde inte träna, så på ett par år gick jag upp ungefär 35 kg till 135 kg. Så frågan för mig är hur pass mycket bättre jag hade fungerat igen idag om jag gick ned vikten jag lagt på mig. Hur mycket av mitt mående styrs av diafragmaparesen, vikten och försämrad kondition. Hade jag känt mig närmast fullt återställd om jag lyckades gå ned all vikt igen? 

Allt samspelar förstås i en ond cirkel. Som att paresen och vikten gör att jag sover sämre och jag skulle behöva sova bättre för att gå ned i vikt.

Nu pendlar jag kring 128 kg, och där säger det stopp just nu. Det sliter förstås på kroppen och hälsan och jag börjar få problem med blodtryck, vilopuls och ödem. Jag pendlar mellan vissa dagar helt orkeslös medan andra har jag bra med energi.

Jag försöker så klart råda bot på detta med vikten. Så att min hälsa ska bli bättre och att jag en dag ska hitta litet tillbaka till mitt gamla forna jag. Träningsnarkomanen. Nej, numera försöker jag ha en mer balanserad syn på träning. Men det hade varit kul att få veta eller åtminstone få en bättre känsla för om min diafragma återhämtat sig till viss grad eller om det bara är kroppen som anpassat sig och lyckats kompensera för att den blivit sämre. Även om funktionen återställs, om en trasig nerv lagar sig, så kan det vara lång tids rehabilitering beroende på hur mycket muskeln förtvinat.

Jag försöker ändå röra mig så mycket som möjligt de dagar som jag mäktar med det och tiden tillåter. I somras skaffade jag cyklar till mig och mina barn. En Merida Crossway hybridcykel till mig själv. Det känns ändå som en motionsform som funkar bra med tanke på min pares. Vid simning pressar vattnet på diafragman så det blir svårt att andas och vid löpning spänner åtminstone jag musklerna på ett sätt så att det blir svårt att andas efter en stund. Vid löpning spelar ju även vikten in mycket negativt med ansträngning på kroppen.

Cykeläventyret började med att jag köpte en cykel till min son, som jag tänkte att kunde låna i bland. Tyvärr köpte jag en begagnad, som visade sig behöva lite mer kärlek än jag trodde och man ville ju inte sommardagarna skulle förspillas medan cykeln stod i verkstaden. Så jag köpte en ny. Det blev dessutom nya cykelverktyg och cykelmekande.

På min sons cykel fick jag byta kedja, bromsbelägg och bakväxel. Men till sist så blev det både några korta och längre cykelturer i skogarna i hemtrakten för mig.