Diafragmapares

För närmare tre år sedan drabbades jag av diafragmapares. Jag hade haft hosta och förkylning i flera veckor och plötsligt på en vinterpromenad i snön kände jag mig väldigt andfådd och jag hade svårt att ligga ned samt sova därefter.

Det blev en tur till vårdcentralen, akuten, specialist och lungspecialist men dröjde ändå ett år innan dom triangulerat in den mest sannolika diagnosen. Först var man inne på astma, men medicinen hjälpte bara på marginalen mot andfåddheten dock upplever jag att denhåller lungorna betydligt friskare än utan. Jag fick även prednisolon, som jag senare läste även kan påskynda läkningen av diafragmapares i vissa fall. 

Efter ungefär tre månader fick jag en två veckors prednisolonkur och det var väl då jag kände att den negativa trenden bröts; av att vara andfådd och inte kunna ligga ned. Som värst vakna jag ungefär en gång i timmen av apne eller andnöd.

På sommaren, efter sex månader, sov jag plötsligt en hel natt igen, även om det inte var särskilt utvilande. Jag gjorde sömnundersökning som visade att jag vaknade ungefär 120 gånger i timmen. Mer än ca 30 är gränsen för allvarlig sömnapné. Till hösten fick jag min CPAP och äntligen kunde jag få sova och läka ut kroppen bättre. Vid det här laget hade min genomsnittliga vilopuls gått från 60 till 100.

Efterhand har jag dock återhämtat mig. Jag blir inte andfådd på samma vis längre, jag kan ligga ned på rygg och träna igen. Vilopulsen har återhämtat sig till lite mer normala soffpotatis nivåer, under 80.

Jag kanske aldrig blir riktigt lika bra som innan, men jag är väldigt mycket bättre än när jag var som sjukast. Kroppen är bra på att läka och anpassa sig, men med skadade nerver krävs det väldigt lång tid.