Diafragmapares

De långa ljusa sommarkvällarna har nu tagit farväl och de mörka höstkvällarna tagit deras plats. När coronan gjorde sitt intåg så var det inte bara min arbetsplats som stängde ner utan även mitt gym. Det kändes frustrerande för med min diafragmapares så sköter ju kroppen sig själv än mindre och det är viktigare att försöka r öra på sig. Corona och stängt gym i flera veckor. Så jag skippade gymträningen. Det fick bli hemmafixande istället. Hus och bilar är i ständigt behov av kärlek. I juli ville dock en kompis börja träna med mig, så jag hängde på. Sen dess har vi kört ett par gånger i veckan och det har känts bra. Det har gått bra att återhämta styrkan och jag är tillbaka vid och förbi där jag slutade. Kondisen är det dock lite svårare med och även vikten är inte helt samarbetsvillig. Jag har gått upp några kg igen sen jag skrev sist. På måndagar eller tisdagar kör jag framförallt överkropp med fokus på bänkpress. På torsdagar eller fredagar blir det underkropp med fokus på knäböj....

Hemarbetet fortsätter. Mitt jobb förlänger i tvåveckorsintervaller men jag antar att det lär fortsätta fram till och bortom semestern. Tydligen pratas det om hemmajobb året ut på företag som Google. Så bådar inte gott för ett snart återvändande till jobbet. Jag trivs med att jobba hemma men hade varit kul att se kollegorna emellanåt. Innan jag fick min diafragmapares, så tränade jag väldigt mycket. I stort sett varje dag. Växlat mellan styrketräning och löpning. Då hade jag ungefär en vilopuls på 60 och vägde ungefär 95 plus minus 5 kg. Efter jag blev sjuk hade jag vilopulsen kvar i ungefär ett halvår, sen gick den snabbt upp. Till en 80-90. Jag gick upp till 125 kg med för jag kunde inte träna lika mycket längre. Svårt när jag inte kunde sova ordentligt. Trots att jag bara gått ned till 117 kg landa min vilopuls på 67 igår. Det känns som dels tiden sen jag insjukna och att slippa stressen att köra till jobb gör mycket för kroppens återhämtning och läkande. Så undvik stress o...

Solen värmer. Det är vår i luften, men kallt i vinden och tempraturen sjunker snabbt med solen vid dagarnas slut. Det vankas ett botemedel på corona vilket är en lättnad när man har andningsproblem som jag. Som jag skrivit om i förra inlägget så funkar inte andningen när jag gör armhävningar eller plankan. Mina symtom stämmer överens med en försvagad transversus abdominis. Nu har jag tränat några dagar och tycker mig ana viss förbättring. Framförallt vid armhävningar. Var tveksam jag någonsin skulle kunna göra ett större antal armhävningar igen. Så detta känns hoppfullt.

Ännu en dag med mycket sol. Som tyvärr går mig förbi då jag jobbat inne hela dagen med lystna blickar ut. Min diafragmapares har blivit mycket bättre med tiden och många symton även så. Innan kunde jag inte ligga på rygg, vara under vatten eller bära tungt. Något som är ungefär lika dåligt är att jag inte kan andas alls när jag belastar core musklerna vid armhävningar och plankan. Jag har ju utgått från att det beror på min pares och viktuppgången sen jag blev dålig. När jag försöker mig på dom övningarna låser det sig och jag kan inte ta något andetag förrän jag slappnar av. Dessutom ser man att mina magmuskler är delade. Efter lite research trilla jag in på att alla dom symtomen kan bero på en försvagad transversus abdominis, vilket är musklerna innanför sexpacket. Som man suger in naveln med. Dessutom stämmer det in på att jag haft ont i ländryggen. Så jag har påbörjat rehabövningar för den muskeln för att se om det kan leda till ytterliggare förbättring.

Det är mars och snön har fallit två nätter i rad. Den ligger kvar i skuggorna gnistrande vit medan den skinande solen smälter där dess strålar når. På granntomten har det skogats och där det innan fanns en skog är där nu en äng med vita snöfläckar. På nyheterna är det statistik över hur många som insjuknat och dött i corona. Som drabbad av diafragmapares känner jag mig verkligen som en i riskgruppen. Framförallt det första året så upplevde jag minsta förkylning som en nära döda upplevelse. Jag hade problem med att få upp det slem som bildas i lungorna ordentligt. Det ville gärna fastna och täppa till luftrören på vägen upp. Det har dock blivit mycket bättre och min CPAP gör underverk för att ventilera mina lungor. Den gav mina lungor en chans att läka från alla infektioner. Oron sitter tyvärr kvar. Som tur är har min arbetsplats stängt ner så vi får jobba hemma vilket underlättar att hålla sig hemma och skära ned på att vara ute där det finns mycket människor. Handla har jag gjort ...

Det har gått fyra månader sedan jag skrev sist och sommaren närmar sig sitt slut. Jag har inte märkt någon större förändring i min diafragmapares. Möjligtvis marginellt bättre om man utgår från mina andningsuppehåll i sömnen vilket förbättras något. Dock har jag haft problem med smärta i nerven i mitt vänstra ytterlår framförallt vid belastning som när jag går långt eller har varit på konsert. Huden är dessutom avdomnad. I bästa fall är det väl ischias eller meralgia paresthetica, det vill säga att en nerv är i kläm. Jag har sökt vård för det och är inplanerad för röntgen.  

Snön gnistrade över de långa vidderna i det skånska vinterlandskapet. Det var en härlig dock blåsig dag, men något stämde inte. Jag blev extremt andfådd av en vanlig promenad. Jag tränade regelbundet löpning och styrka, så trots en längre tids förkylning och hosta så kändes det extremt. Efteråt hade jag svårt för att ligga ned; jag fick knappt luft. På natten kändes det ännu värre. Jag kunde inte ligga på rygg och jag vaknade till hela tiden av att jag inte fick luft. På vårdcentralen misstänkte läkaren astma. Jag fick blåsa i en PEF och hade dåliga värden som var väldigt spridda. Jag fick promenera i korridoren med en mätare för syremättnad. Min mättnad föll, så det blev besök till akuten. På akuten hitta dom inget inget och dom kunde inte återskapa det med syremättnaden, så jag blev hemskickad utan hjälp. Jag ville inte tro det var något allvarligt, så tacksamt särskilt efter många timmars väntan att få komma hem med att det nog bara var sviterna av hostan. Men jag kun...