Vår, diafragma pares och corona
Det är mars och snön har fallit två nätter i rad. Den ligger kvar i skuggorna gnistrande vit medan den skinande solen smälter där dess strålar når. På granntomten har det skogats och där det innan fanns en skog är där nu en äng med vita snöfläckar. På nyheterna är det statistik över hur många som insjuknat och dött i corona. Som drabbad av diafragmapares känner jag mig verkligen som en i riskgruppen. Framförallt det första året så upplevde jag minsta förkylning som en nära döda upplevelse. Jag hade problem med att få upp det slem som bildas i lungorna ordentligt. Det ville gärna fastna och täppa till luftrören på vägen upp. Det har dock blivit mycket bättre och min CPAP gör underverk för att ventilera mina lungor. Den gav mina lungor en chans att läka från alla infektioner. Oron sitter tyvärr kvar. Som tur är har min arbetsplats stängt ner så vi får jobba hemma vilket underlättar att hålla sig hemma och skära ned på att vara ute där det finns mycket människor. Handla har jag gjort ...